När man mår dåligt känns det som ett bra tillfälle att blogga. Jag har börjat på säkert 50 inlägg under sommaren för jag har så mycket att berätta.Men jag har aldrig postat dem för att det kändes inte rättt. Sen är det tråkigt för jag brukar alltid se min blogg som en dagbok jag kan kolla tillbaka på och minnas saker. Men den här sommaren blev det inte så. Tur jag har instagram iallafall!

 

Igår hände någonting otroligt mig. Det kom från ingenstans... När man mått bra under en längre tid och kommit in i vardagen och det funkar bra så vill man ju att det ska stanna så. Men nej så blev det ju inte. Efter att haft problem i våras med medicinen så fick jag äntligen det att funka i slutet av sommaren. Trodde jag iallafall. Medicinen funkade och jag mådde bra under skolstarten. Det känndes verkligen bra, tills igår. Jag och Elsa åkte till Mora för att träffa Ullet, Elias och några andra. Det var jättekul, vi gick runt i Mora och spelade Pokemon, lekte i lekparker och åt Sushi! En bra dag, trodde vi. Halv 5 sitter vi på bussen tillbaka till skolan, jag och Elsa. Men vi kliver inte av vid skolan för under bussturen får jag ett krampanfall... Fantastiska personer som satt på bussen med oss, som hjälpte till när jag föll ihop och ringde ambulans. Vid resecentrum möter en ambulans upp oss och det är inte förens då jag är vid medvetande. Ambulans personalen tar hand om mig och Elsa följer med mig till Falun och på akuten möts jag av min oroliga mamma med bror och Madde. Bästa Suportteam verkligen! Väl på akuten får vi vänta på ett rum tills sjuksköteskor och läkare kom till oss. Efter 3 timmar där får vi äntligen komma hem efter en lång och jobbig dag. Jobbigaste med det här är att jag inte haft ett krampanfall dagtid och bland folk. Jag har alltid tröstat mig själv och andra med att jag inte brukar få så pass stora anfall på dagarna, men nu har jag ju fått ett! Kommer inte kunna känna den trygghet jag haft tidigare, men jag har underbara personer i mitt liv som alltid finns där. Bland annat min fantastiska vän Elsa, min klippa som finns där när jag behöver något att luta emot! Men jag inte hur stark som helst och ibland får man bara nog och vill ge upp.