Too much to tell

När man mår dåligt känns det som ett bra tillfälle att blogga. Jag har börjat på säkert 50 inlägg under sommaren för jag har så mycket att berätta.Men jag har aldrig postat dem för att det kändes inte rättt. Sen är det tråkigt för jag brukar alltid se min blogg som en dagbok jag kan kolla tillbaka på och minnas saker. Men den här sommaren blev det inte så. Tur jag har instagram iallafall!
 
Igår hände någonting otroligt mig. Det kom från ingenstans... När man mått bra under en längre tid och kommit in i vardagen och det funkar bra så vill man ju att det ska stanna så. Men nej så blev det ju inte. Efter att haft problem i våras med medicinen så fick jag äntligen det att funka i slutet av sommaren. Trodde jag iallafall. Medicinen funkade och jag mådde bra under skolstarten. Det känndes verkligen bra, tills igår. Jag och Elsa åkte till Mora för att träffa Ullet, Elias och några andra. Det var jättekul, vi gick runt i Mora och spelade Pokemon, lekte i lekparker och åt Sushi! En bra dag, trodde vi. Halv 5 sitter vi på bussen tillbaka till skolan, jag och Elsa. Men vi kliver inte av vid skolan för under bussturen får jag ett krampanfall... Fantastiska personer som satt på bussen med oss, som hjälpte till när jag föll ihop och ringde ambulans. Vid resecentrum möter en ambulans upp oss och det är inte förens då jag är vid medvetande. Ambulans personalen tar hand om mig och Elsa följer med mig till Falun och på akuten möts jag av min oroliga mamma med bror och Madde. Bästa Suportteam verkligen! Väl på akuten får vi vänta på ett rum tills sjuksköteskor och läkare kom till oss. Efter 3 timmar där får vi äntligen komma hem efter en lång och jobbig dag. Jobbigaste med det här är att jag inte haft ett krampanfall dagtid och bland folk. Jag har alltid tröstat mig själv och andra med att jag inte brukar få så pass stora anfall på dagarna, men nu har jag ju fått ett! Kommer inte kunna känna den trygghet jag haft tidigare, men jag har underbara personer i mitt liv som alltid finns där. Bland annat min fantastiska vän Elsa, min klippa som finns där när jag behöver något att luta emot! Men jag inte hur stark som helst och ibland får man bara nog och vill ge upp. 
 
"People cry, not because they're weak. It's because they been stong for to long."
 
 
 

Tankarna i mitt huvud

Det är mycket som snurrar... Det är mycket som pågår, alla intryck och allt nytt som händer, som påverkar en... Det är många brev som kommer i brevlådan med läkarbesök hit och dit, telefonsamtal dit och medicin höjningar/sänkningar dit... Samtidigt som det är fullt upp med all praktik. Vilket är jättekul!

Nu har jag fått tid på Specialistmottagningen Barn- och ungdomsmedicin i Falun och Neurologimottagning i Falun men det är då jag är i Eskilstuna så jag måste få nya tider... Jag väntar också på tid på Neurologavdelningen på Akademiska i Uppsala. Än vet jag inte vad som kommer hända efter mitt EEG som jag gjorde i Mars. Det är oklart så jag tror vi kommer diskutera det på återbesöket i Uppsala. Vad kommer hända sen? Operation? Ny medicin? Det får vi helt enkelt se. En sån här utredning tar tid. Speciellt om jag måste göra ett nytt långtids EEG!?

Det återstår och se, jag hoppas bara att det här inte kommer påverka min skola för mycket, jag vill verkligen inte gå om trean, jag vill vara normal och ta studenten som alla andra! 

Inför min praktik skrev jag ett mail om mig och min epilepsi för att informera dem hur det funkar för mig och utifall det skulle hända något. Vilket känns skönt att personer runt om mig vet om det, för att jag ska känna mig trygg på min arbetsplats.

På min första praktik plats Orsa Rovdjurspark hade jag det jättebra och trivdes bra med personerna jag jobbade med. Men det var ett litet problem... Jag ville inte presentera mig "Hej mitt namn är Sofia och jag är tjejen med epilepsi!", även om jag har lätt för att prata om det oavsett om det är med personer jag känner eller nya. Men eftersom de visste om att det skulle komma en tjej med epilepsi. Visste jag inte riktigt vad jag skulle säga och de visste nog inte riktigt heller... Så vad skulle jag säga? Vi pratade knappt alls om det, men tur som var hade jag Elias som fick mig att känna mig trygg och de visste iallafall om det!

Jag tror att det är ett känsligt ämne att prata om då personerna kanske inte heller vågar fråga om det även om de läst om det i ett mail. Men jag hoppas att det går lättare i Eskilstuna, men jag tvivlar då det är många fler som jobbar där... Men nu ska jag tänka positivt och göra det bästa av det hela och jag tror att det kommer bli en jätterolig praktik!

 

 
 
En jättegod godistårta - jag kan jag!
 
 
Mitt nya härliga påslakan! Nu pryder mitt rum i vitt, grått och marinblått :)

Praktiken på Orsa Rovdjurspark

Det har varit jättekul att inleda praktiken här på Rovdjursparken i Orsa. Man känner sig redan som en i gänget. Vi har fått varit med och gjort allt som Djurvårdarna gör. Det bästa har varit när vi har fått hjälpt till vid visningar/matning inför besökarna. Jag älskar rovdjur och jag skulle helt klart kunna tänka mig att jobba här i framtiden. Under bara några dagar har jag lärt mig mycket om djuren, hur djuren ska skötas/utfodras, stycka kött och så har jag lärt mig namnen på ALLA djuren här! Det är verkligen jättekul och det är tråkigt att vi bara ska vara här i 2 veckor och att det bara är tre dagar kvar... Det som gjort allting ännu bättre är att jag fått varit här med Elias och vi har alltid kul tillsammans :)